28 feb. 2017

Viktigt möte

Jag är på väg till Sthlm på ett viktigt möte med mitt fackförbund. Jag tycker att jag ser väldigt buissneswomen ut sen jag klippte mig. Iofs inte mycket buissneswomen över att jag gjorde det själv, men det behöver ju ingen veta utanför den här inre kretsen.


Det var lugnt och skönt på tåget när jag satt mig ner. Ensamt, utan störande medpassagerare.

Men dom kom. Dom som inte kan låta bli att snattra med sina genomträngande röster i mobilerna. Om jag råkar bli kommunikationsminister ska jag se till att det blir feta straff för mobilprat på allmänna transportmedel. 
Från Gävle gick det alla möjliga tåg:

27 feb. 2017

Färdig

Nä, nu orkar jag inte hålla på med hemsidan längre! Inte nöjd men va fanken, det lär jag väl aldrig
bli.
Jag har slängt bort "Gävle-mappen" och "Gotlands-mappen" som fanns på sidan. Ingen orkar titta på
hundra bilder ändå. Jag har reducerat i bildspelet. Fyrtiofem bilder har blivit tjugotre.
Här är några av de skippade bilderna:







Här hittar man min hemsida.

26 feb. 2017

Debut

Jag har kommenterat en artikel som ligger ute på fb! Min första kommentar någonsin! Det var ett
stort steg att ta men jag bara måste. Det är bara att hoppas att tråden inte fylls av hat, som det så lätt
händer på fb, när tidningarna länkar sina artiklar dit.
Då brukar dom krypa fram, dom frustrerade människorna som pyser över av hat och ilska. Deras
språk är rått och hårt. Och helt jäkla absurt blir det när de i kränkande, hotande och fruktansvärt
osympatiska ordalag ska tala om för oss hur farliga a n d r a människor är!
Då har man inte mycket perspektiv eller koll på läget.
Dessa typer av människor skrämmer mig mer än mycket annat. Dom är tamefan livsfarliga för
världsfreden.
Men nu var det inte hat-kommentarerna inlägget skulle handla om egentligen. Utan om min första
tidningsartikelkommentar. Här är den:


Livet kan krångla

Jag ska länka min hemsida till några personer i morgon. I helgen har jag "snyggat" till den lite men
också suttit och svettats med ett problem: bildtexterna. Det ser ju för jäkligt ut. Ser ni?
Stans bästa service har dock one.com så jag hyser gott hopp om att få hjälp med det.
Men attans så mycket tålamod man måste ha med en hemsida. Det jag tänkte göra med en klackspark
(som med vigseln) visade sig ta hela helgen!
Inte är jag nöjd med bilderna heller men tills vidare får dom duga.
Vilket känns otroligt B. Vadå duga tills vidare? Vilken oprofessionell inställning!
Men så är läget just nu. Inte kan jag bete mig professionellt när självförtroendet inte är på topp efter
att ha kollat in andra fotografers hemsidor.
Obs, jag är inte ute och fikar efter glada hejja-rop. Vilket kan vara lätt att tro när man läser om
självömkan.
Fy fanken, jag skulle aldrig klara av en karriär. Mitt drömliv är ett ansvarslöst liv, gärna i sus och dus,
med minsta möjliga självbekräftelsebehov.
Fast då borde jag å andra sidan inte blogga.
Jesus vad livet kan krångla till sig bara pga en hemsida.


25 feb. 2017

Prutkärring

Utsvulten på loppisar, som man är vid den här tiden på året eftersom det är ont om dom pga att det
nyss varit jul, följde jag mer än gärna med mamma på en samlarmässa.
Jag föredrar en vanlig hederlig loppis men om en samlarmässa är vad som erbjuds en törstande
längtan, så okej då, då går jag på en sån, även om det kostar 40 spänn i inträde.
Besöket var en besvikelse. Det fanns inte många bord att botanisera bland.


Där fanns de gamla vanliga hutlöst dyra burkarna som alltid har sina kunder, förutom snåla mig.


En stor Lisa Larsson-hund för nästan 5000 tusen. Jättefin. Men 5000. Oj så många loppisfynd jag
skulle kunna göra för den summan!


Roligast var att jag träffade på två fd arbetskamrater. Vid ett av borden stod FotoCatta och vred på
ett par hundar formgivna av Dorothy Clough, Gefle Porslinsfabrik. Jag tyckte att hon skulle pruta,
men det ville hon inte utan hon köpte dom rakt av. Min andra fd arbetskamrat, som råkade befinna
sig vid samma bord, sa att hon heller aldrig prutar. 
Plötsligt kände jag mig som en gniden gammal prutkärring. Resten av dagen går åt till att fundera om
det bara är en känsla eller om jag verkligen är det.
Hundarna hon köpte heter förresten Pang och Dang, om nån vill kolla in dom på nätet.
FotoCatta köpte även den här kitschiga figurinen. Jag gillar ju kitsch så den är helt i min stil, men
hade jag fått bestämma skulle hon prutat lite på priset där också.
 

Vi gnidiga tar naturligtvis kaffe om det ingår i biljettpriset. Rävgift javisst, men gratis.

24 feb. 2017

Intressant träd

24-timmars-blodtrycksmätaren är återlämnad och det firade Micke med att luta sig mot ett träd...


...medan jag ägnade mig åt det här trädet...


...som var ett riktigt intressant träd.


Idag missar vi förövrigt Mickes och Pirinens vernissage. Hur tråkigt som helst. Att vi missar alltså.



Äntligen fredag...

...och den börjar bra...


...med en redig frukost efter en långpromenad i strålande sol med Prince i hörlurarna.

23 feb. 2017

Blir det enformigt?

Att få gå på vita vidder, på orörd snö, en solig dag, det är ensamhet när den är som bäst.


Eftersom vädret var så fantastiskt lockade jag ut Micke på en liten promenad när jag kom hem. Vi tog
bilen till en skog där vi undersökte ett mystiskt hus som vi sett skymta mellan trädgrenarna.


Det visade sig inte vara så märkvärdigt. En snygg dörr på ful korrigerad plåt.


Det andra huset var inte heller så märkvärdigt. Snyggare arkitektur har vi sett.
Vädret hade också försämrats. Solen försvann och vinden ven mellan träden. En nordanvind som bet
rejält i kinderna.


Här hade våren varit på väg men frusit till is.


En annan som fryser till is, åtminstone var tjugonde minut, är Micke. Efter skogsutflykten åkte vi
och hämtade en blodtrycksmätare som han ska bära i 24 timmar. Var tjugonde minut sätter den igång
och då måste han stanna upp med det han håller på med.
Ja hörrni, nu ska jag bli dryg. Det kanske provocerar att höra att vi efter sjukhusbesöket åkte på ännu
en utflykt. Har vi inget arbetsliv eller? Att läsa om den ena kaffekoppen efter den andra i varenda
inlägg måste ha sin begränsning. Någonstans på vägen kan jag förlora er. Plötsligt läser ni om en
termos för mycket och tänker "där var droppen".
Bara därför drack vi eftermiddagssaft istället, ute på en brygga i solskenet.


Solen var tillbaka...


...och hoppet om våren tog ny fart.


Två dagdrivare...


...som inte blir rika på att leva så här men vi har oss själv att skylla. Eller nej, Micke har inte sig själv
att skylla. Men jag har. Han får lov att hänga på, vare sig han vill eller inte.

22 feb. 2017

Firandet fortsätter

Det finns ingen anledning att sluta fira bara för att vi varit gifta i hela 11 dagar! Igår till exempel kom
min kusin och hennes barn med blommor och champagne!
När jag skriver "barn" om min kusin Christinas barn så måste jag förtydliga mig lite. "Barn" låter lite
väl ungt. Okej "barnet" Lena är bra mycket yngre än mig men hon är också mamma till en av
femtonåringens klasskompisar. Och eftersom jag är kusin med Christina så är femtonåringen kusin med sin klasskompis mamma...
Så kan det bli när barnaskaran från ens förfäder hade ett spann på 26 år mellan ungarna och en själv
var väldigt sen med att skaffa dom.
Ranunkel är en av de vackraste snittblommorna och champagne dricker man ju inte dagligen, så det
här blir bra det!!