29 mars 2017

Olika liv...

Sista dagen för Frida på Seychellerna. Hon har varit på tre öar och idag lyxar hon till det med att bo
på ett lyxhotell. Massage ska hon också ta. På videon hon skickar ser jag att himlen är klarblå och
att hon i stort sett kan hoppa ner i havet från sovrummet.
Resans första krångel (som mamma Britt vet iaf) dök dock upp idag. Rummet hon hade bokat fanns
inte kvar. Så tråkigt, hade man kunnat tycka om det inte var för uppgraderingen. Lyxsvit med en
balkong stor nog att bjuda in halva Seychellerna på party.
Jag är inte avundsjuk. Jag unnar henne allt det bästa. Även om det innebär att jag sneglar föraktfullt
på min lunchmacka (god, men inte i lyxhotellrestaurangklass) och trappan ner till tvättstugan känns
väldigt oglamourös.



Resultat

Jag har lyckats dubbelboka mig på jobbfronten. Drygt. Det här måste jag fixa på något sätt.
Det är inte alltid jag ser resultatet av mina fotojobb tyvärr. Och med resultatet menar jag hur den
färdigredigerade sidan ser ut. Alltid lika spännande att se.
Av en händelse fick jag syn på det här uppslaget idag. Ett jobb tidigare i år åt tidningen Fastighets-
folket. Lägg speciellt märke till texten. Den har jag skrivit!


Av en händelse fick jag även syn på det här uppslaget i högskolans tidning "Leve!" Rykande färskt,
kom ut idag.



28 mars 2017

Olika liv

Jag såg inte "Ett rop från Syrien" igår. Pallade inte. I morse läste jag Cronemans text i DN om
programmet. Pallade knappt det heller. Våra efterkommande kommer att vara precis lika frågande till
oss som vi är till generationen som levde medan masslakten under andra världskriget pågick.
Skillnaden mellan 40-talet och 2017 är att vi idag inte kan skylla på långsam och bristfällig
information. 2017 har vi rubbet serverat på ett fat, nästan i realtid.
Jag tog en morgonpromenad. Gick med hörlurar och hade tankarna någon annanstans än på vägen.
Plötsligt luktade det starkt och innerligt av granskog. Åh, det luktade så gott! Jag kikade mig omkring
och fick se en jäkla massa nerhuggna granar som låg travade ovanpå varandra. Ett säkert tecken på att
jag är klen är när jag fäller en tår vid synupplevelser som denna. Men det var så sorgligt. Doften, de
döda träden, världen, alla människorna. Ja, det var ingen munter morgonpromenad.
Nu till vardagen i trygga Gävle:
Både Micke och jag hade ärenden i Valbo idag. När vi stökat undan dom bjöd han på café. Fördelen
med att bo i trygga Sverige är att cafébesöket kan bli ett problem om det finns för mycket gott att
välja mellan. Jag stod bra länge och velade. Frappino eller kaffe? Macka eller kaffebröd? Vilket
kaffebröd isf? Jäklar vad svårt det var. Tills slut bestämde jag mig för en macka OCH en muffins.
Men ingen frappino. Vilket jag nu, cirka nio timmar senare, av någon underlig anledning ångrar att
jag inte tog.


Vi var ensam på caféet. Ändå hittade Micke inte mig. Jag är så jäkla grå att jag smälter in i tapeterna
hur lätt som helst. Först när jag ropade på honom upptäckte han mig.






27 mars 2017

Nytt ställe

Vi har åkt förbi Rovan många gånger och tänkt att dit måste vi svänga in någon gång. Idag gjorde vi
det.


Rovan är ett naturreservat som ligger på vägen till Oslättsfors.


En riktig urskog omger Testeboån.


Här slog vi läger. Jag tänker alltid på pappa när jag ser trädstammar med såna här bulor på. Han
spanade alltid efter sånt att göra skålar av.


Nu är det bra att ha stövlar på sig i naturen för det är tyvärr dags för ormarna att vakna. Och
björnarna.


Levde Rovan upp till mina förväntningar? Tja, jag hade hoppats på nåt mer. Nu gick vi bara halva
sträckan iofs, så mitt slutgiltiga omdöme väntar jag med. Jag hade även ont i huvudet. Det kan ha
påverkat min inställning. Samt ett par andra småkrämpor som också kan ha gjort mig negativt
inställd till naturupplevelser idag.

26 mars 2017

Söndag

Korv och brödrester sen sist. Inte så dumt. Jag försökte att inte bryta ihop när jag upptäckte att
majonäsgurkan låg kvar hemma. Jag gjorde verkligen mitt bästa.


Blickade vi ut från vindskyddet såg vi en vinterbild. Isen låg kvar på sjön.


Men titta vilken vår det var på landbacken!


Vi såg till och med blåsippor!


Utflyktskassen är en gåva från ett bilföretag som ställde ut i Almedalen för några år sen. Matchar
sittdynan bra.


"Alla" hade skrivit eller ristat in sina namn i vindskyddet så jag gjorde också det. Vilket jag
faktiskt har lite dåligt samvete för nu. Hoppas att jag glömt bort det i morgon, annars finns det risk
att jag återvänder och försöker sudda ut. Skulle vara så jäkla mesigt!


Däremot skulle jag aldrig göra så här. Aldrig någonsin. Skräpa ner i naturen. Hur kan folk bara skita
i att plocka upp efter sig? 


Vi åkte förbi mamma på hemvägen. Hon bjöd på kaffe i finporslinet på antika finbordet i
vardagsrummet. Hembakad ambrosiakaka och toscatårta.


Det var meningen att vi skulle laga mat när vi kom hem. Sextonåringen väntade på oss och var
jättehungrig. Men vem orkar äta middag efter två och en halv grillad korv, medhavd sockerkaka och
mammas fikabröd? Hon fick gå hungrig ett tag till.

25 mars 2017

Vadslagning

Är i Sandviken hela dagen. Tävling i pardans. Inget sextonåringen tävlar i men jag är här och hjälper till. Mitt ansvarsområde är fikat. Som vanligt finns det ett överflöd av kaffebröd som hjälpsamma mammor bakat. Mig veterligen har någon pappa aldrig bidragit med kaffebröd. 
Jag kan dock vara full av fördomar...
Jag äter upp alla gamla hattar som straff om det visar sig att jag gjort ett diskriminerande uttalande nu.


24 mars 2017

Stil

Jag bakar till morgondagens danstävling som sextonåringens klubb arrangerar. Jag och grannen är
som vanligt fikaansvarig. Ett jobb som passar oss bra. Varför grannen tycker att det är roligt vet jag
egentligen inte. Hon gillar inte fikabröd. Måste vara jag som drar, helt enkelt.
Kakan är i ugnen. Allt vore frid och fröjd om det inte var för doften. Sockerkakans naturligt
oemotståndliga doft blandas med gårdagens makrill som tillreddes i ugnen. Inte bra.
Ikväll ska jag träffa gamla kollegor från Arbetarbladet. Vi är ett helt gäng tjejer som ska ut och käka.
Jag har redan kollat i garderoben vad jag har att ta på mig. Det gick snabbt. Jag har inget. Jag blir mer
och mer ointresserad av kläder och det stör mig. Nu för tiden sätter jag bekvämlighet före stil och
ibland ser jag faktiskt ut som en makrillsockerkaka, dvs en blandning som inte går hem i alla läger.
Vilket syns tydligt på bilden som en reporter tog på mig på ett jobb i förmiddags.





































En gång i tiden var det svart som gällde i min garderob. Livet var enkelt, tills jag bestämde mig för
att garderoben skulle bli mer färggrann. Den lilla detaljen att jag har svårt med färgkombinationer är
inget jag tänker på. Förrän jag får se mig själv såsom andra ser mig.
En av mina före detta arbetskamrater, Ylva, sa en gång till mig att det gör det samma vad man har på
sig så länge skorna är snygga och putsade. Snart, så fort jag har kollat om kakan smakar makrill, ska
jag putsa skor.

23 mars 2017

En trotjänare

Idag hände någonting sorgligt. Alla som är fäst vid sin termos förstår hur det känns när man tvingas
inse att den dragit sin sista suck.
Vår svarta trotjänare, så full med repor att den numera är lika mycket aluminiumfärgad som svart, har
idag förlorat sitt lock och är därmed ur funktion. Termosar är inte som oss människor. Vi behöver
inte vara tipptopp för att fungera i samhället. En termos däremot...jag är glad att jag inte är en termos.
Vi var till Gråberget idag. Grillade korv. Det blåste rätt mycket.


Så pass att korvarna blev färdiga på ett kick och vi fick stressäta den första portionen så att korv
nummer två inte skulle hinna bli kolsvart.
Plötsligt tog en vindby tag i min fina retrodyna och blåste den över klippkanten. Jag sprang efter.
Aldrig att jag skänker den till havets käftar.
Med våra kroppstyngder höll vi sedan dynan på plats. Allt var frid och fröjd.


När korven var uppäten var det dags för kaffet. Jag lyfte upp termosen från marken. Den hade
hamnat där när vindbyn drog förbi. Det var då jag upptäckte det. Vinden hade tagit med sig
termoslocket! Vi letade och letade men inget spår fanns att finna. Vore jag dramatiskt lagd kunde
jag tro att själva Gråberget krävt sin tribut av oss eller att havet vällustigt slukat vårt fina
termoslock, men så är det naturligtvis inte. Den blåste säkert bara bort...
Jamän hejdå då Termosen! Tack för allt!


Tack för de sista kaffedropparna du gav oss!